Allra första stegen
Idag hände något helt fantastisk, Wesley tog sina första steg! Jag lämnade honom i vardagsrummet för att hämta mobilen som låg i skötväskan på hans rum. När jag går tillbaka så står han där och går tre steg mot mig och ser helt överlycklig ut! Vilken jäkla känsla det var, är så glad att jag såg den jag hade ju kunnat missa det hela. :o Snart kommer han att springa runt här, han tycker ju så mycket om att gå. Men är såna här tillfällen man är så glad över att ha barn, helt otroligt.
Jag tycker det är så sjukt roligt att se honom bli en individ, andras barn går det ju ett tag innan man ser dem så helt plötsligt är de små människor. Nu får man ju följa honom varje dag och se nya saker hela tiden så det är riktigt speciellt. =)
Börjar äntligen bli lite finare väder, jag och Wes har varit på promenader men annars bara myst hemma och kittlat varandra och sjungit sånger. Ska se om vi hittar på något skoj med någon i veckan. Jag och Omar har pratat mycket om att det är så svårt med folk nu för tiden. Man sitter bokstavligt talat och nästan "tjatar" på människor för att det ska hända något för att man ska ses, så bestämmer man sen när dagen kommer så är det bortförklaringar eller inget svar. Nu har jag sådan himla tur att jag har vänner som hittar på saker och otroligt sällan avbokar, jag kan ju också avboka de är inget fel med det. Har även perioder där jag inte orkar träffa någon, helt normalt. Jag har dessutom otroligt låga krav på mina vänner, tycker inte man ska behövas höras inom en viss tid eller att man är en dålig vän för att man inte ses. Men vissa stör man sig faktiskt på. Är typ tre pers som varit väldigt dryga i brist på bättre ord. Hör och häpna, det är de som har barn.
Hallå? När man har barn vill man väll att barnet ska socialiseras med andra barn? Men istället kommer det massa ursäkter sen sitter de och gnäller att alla försvinner så fort de får barn. Går inte ihop för mig. Jag tycker inte om att vara på människor heller, vill man umgås så vill man annars strunt samma. Men alla omkring mig har sagt att jag måste vara mer aggressiv och ta för mig så har verkligen försökt, men har gett upp med de där människorna. Nu har jag gjort mitt bästa. =) Dessutom så har jag så jäkla roligt med mina barnlösa vänner och de ger Wesley så mycket uppmärksamhet så jag kan inte be om något bättre. =)
Tack för att ni finns och ställer upp, extra tack till mamma och min syster Merethe som hjälpt mig genom allt. Med saker till Wesley och allting, kommer alltid vara tacksam! <3